Mitt tal på Ångestloppet 23 mars

Vi spräcker årets myt på Ångestloppet

Att hamna utanför arbetsmarknaden innebär ytterligare utanförskap då man fastnar i beroende av bidrag och stöd. Det lägger sten på börda och skapar ännu mer stigmatisering och personen utsätts för ännu fler fördomar.

Arbete och ekonomi är tätt sammanlänkade och därför vill jag idag prata om vikten av ekonomisk trygghet.

När jag var ung satt jag fast i en spiral av arbetslöshet, sjukskrivningar och besök till socialen för att få utkomststöd. Jag hade en del tillfälliga arbeten, men för det mesta var jag utan jobb. Ibland var jag helt och hållet utanför systemet, inte sjukskriven, inte i arbete, inte anmäld som arbetssökande.

Jag mådde väldigt dåligt. Det fanns förstås en hel del anledningar till det och en bakomliggande sjukdom, men det som fick mig att känna mig allra mest otrygg var bristen på kontroll över min egen ekonomi. Den låg helt i andras händer och jag kunde aldrig på förhand veta om jag skulle ha några pengar nästa månad eller inte. Ibland var det en sjukskrivning som var på väg mot sitt slut, ibland en tid på socialen som låg alldeles för långt fram i tiden, ibland ett bostadsbidrag som verkade ta en evighet att behandlas.

Jag har kvar en del av mina anteckningar och budgetplaner från den tiden. För det mesta är de fullständigt hopplösa. Arbetsmarknadsstöd: 420 euro. Bostadsbidrag: 142 euro. Jag minns när jag gick till Skattebyrån för att få ett skattekort för sociala förmåner. Jag trodde inte mina ögon när jag fick pappret i handen. Nio procent?! Jag gick ner för trappan, in på en toalett och satte mig och grät.

Är man inte sjuk innan kan man säkert bli det av att leva så här. Utan kontroll över din egen ekonomi har du inte heller kontroll över ditt eget liv. Alla beslut ligger i andra människors händer och du kan aldrig veta. Beviljas. Avslås.

Så småningom började jag må bättre. Jag träffade rätt läkare, fick rätt diagnos och rätt medicin. Det var en lång och stegvis process, ett steg fram och två steg bak, ett par sommarjobb, ett städjobb några timmar i veckan, men 2008 kom jag tillbaka in i arbetslivet, med mitt första ordinarie jobb på över tio år. När jag fick min första lön kände jag mig som en miljonär. Mina egna pengar! Pengar som ingen kan ta ifrån mig! Gissa vad lönen var? 1100 euro i månaden. Brutto. 1100 euro fick mig att känna mig som en miljonär. I många, många månader efteråt kände jag en oerhörd tacksamhet, trygghet och glädje varje gång min lön kom in på kontot.

Arbetslivet idag och vårt ekonomiska system är uppbyggda för att vi ska jobba heltid. Det är inte meningen att vi ska luta oss mot stöd, och därför är systemet konstruerat så att stöden förr eller senare rycks bort. Det finns en lösning på det här och den heter basinkomst. Basinkomst innebär att varje medborgare varje månad får en summa pengar från staten, istället för de olika former av behovsprövade bidrag och stöd som vi har idag.

Det är fullt möjligt att jag hade kommit tillbaka in i arbetslivet långt tidigare om jag inte hade upplevt en sådan otrygghet och ångest över min ekonomiska situation. Om det hade varit möjligt att istället jobba två dagar i veckan, eller tre timmar om dagen. Det här är förstås inte en fråga som handlar enbart om psykisk ohälsa. Den handlar om alla som inte kan eller får jobba heltid, alla ensamstående föräldrar som kämpar för att försörja en familj på bara en lön, alla unga som är arbetssökande men inte kan få arbetslöshetsunderstöd.

Ungefär en tredjedel av alla sjukskrivningar i Finland är på grund av psykisk ohälsa. En tredjedel. Psykisk ohälsa är den näst största orsaken till sjukskrivning. Utbrändhet är vanligt. Stress. Ångest. Många gånger skulle säkert möjligheten att arbeta mindre och ändå ha ekonomisk trygghet vara stöttan som hindrar lasset från att stjälpa. Att ha makten över ditt eget liv, kontrollen över din egen ekonomi, möjligheten att ha en buffert och inte hela tiden leva på gränsen, det är saker som alla mår bra av, oavsett om man är psykiskt sjuk eller ej.

Psykiskt sjuka människor kan och vill jobba. Att vi ofta inte är välkomna på arbetsmarknaden handlar om fördomar. Men att vi, och alla andra som behöver, inte har möjligheten att jobba så mycket eller lite som är lagom för oss och vår hälsa, är ett systemfel.

Jag vill avsluta med att påminna om att genom att tolerera intolerans, så accepterar du intolerans. Stå upp för alla marginaliserade, medellösa, alla som inte kan föra sin egen talan, alla som är i utanförskap, alla som inte accepteras eller hotas på grund av sitt kön, sin läggning, sitt utseende, sin sjukdom, sin etnicitet. Var snälla mot varandra. Tack.

Annonser

Om studiestöd

Lagtingets lag- och kulturutskott har inte kunnat enas om hur vuxenstudiepenningen ska se ut. Landskapsregeringen har föreslagit en förlängning till 27 månader och en höjning till maximalt 950 euro i månaden med en grunddel på 400 euro i månaden. Utskottets majoritet å sin sida vill att vuxenstudiepenningen för ensamförsörjare höjs med 50 euro i månaden per barn och ordförande Katrin Sjögren (Lib) anser att man ”går från ord till handling” eftersom man är trötta på att vänta på att landskapsregeringen ska göra något för ensamförsörjarna.

Gott så. Men det här innebär i värsta fall också att vuxenstuderande får vänta på ytterligare rundor i landskapsregering och utskott innan beslut fattas om eventuell förlängning och förhöjning.

Så här ser det ut idag (nu kommer det jättemycket siffror): vuxenstudiepenningens belopp baseras på den studerandes bruttoinkomst de senaste 6 eller 12 månaderna före studierna inleds och utgör 25% av den. Vuxenstudiepenningen kan som lägst vara 329 euro i månaden och maximalt 652 euro i månaden.

Utöver vuxenstudiepenningen kan du också få bostadstillägg, som är skattebefriat. Bostadstillägget utgör 80% av hyran, dock maximalt 221 euro i månaden. Den delen av hyran som överstiger 276,25 får man alltså inte bostadstillägg för. (Här kan vi ju ställa oss frågan var i helsefyr man bor på Åland för en hyra under 280 euro i månaden? Den lägsta hyran i Bikupan är 306 euro i månaden.)

Vuxenstudiepenningen beviljas i maximalt 18 månader, det vill säga två års studier. Om din utbildning är längre än två år så får du efter dessa 18 månader den vanliga studiepenningen, 329 euro i månaden. Här inträffar något intressant. Vuxenstudiepenningen är en så kallad social förmån och genom att lämna in ett skattekort för sociala förmåner kan skatteprocenten bli försumbar. På den vanliga studiepenningen däremot betalar man 10% skatt.

Skulle jag bo ensam skulle det vara omöjligt för mig att studera. Min senaste hyresbostad kostade 498 euro i månaden (lågt med mariehamnsmått mätt). Med nuvarande system skulle jag ha fått 760 euro i månaden netto. Efter att ha betalat boendet skulle jag ha haft 260 euro kvar; till försäkringar, telefon, bredband, mat, kläder, hälsovårdskostnader och så vidare. Som jämförelse är den lägsta grunddelen i utkomststöd 505,65 euro/månad och det innefattar INTE boendekostnader. Som studerande skulle man alltså vara mer betjänt av att få utkomststöd än studiestöd.

Möjligheten till studielån finns förstås. Beloppet ligger på 533 euro i månaden och med det kan man ju maxa sin inkomst rätt bra. Problemet är att det är pengar som ska betalas tillbaka. Tar man studielån under de 18 månader som man kan beviljas vuxenstudiepenning har man sedan maffiga 9594 euro som ska betalas tillbaka, plus räntekostnader. För många är det här otänkbart, eftersom det innebär att man inte bara kommer att ha låga inkomster under de två år som man studerar, utan också att man antingen kommer att få fortsätta leva på låga inkomster i ett par år om man har möjlighet att amortera större summor eller i värsta fall släpa med sig ett lån i många år.

Studiestödet är något som verkligen behöver ses över. På dagens arbetsmarknad jobbar man inte i 40 år hos samma arbetsgivare. Utbildningen som du gick för tio år sedan kanske är helt föråldrad idag, i värsta fall finns inte ens ditt yrke kvar. Idag, och i framtiden, kanske man byter yrkesbana fem gånger under sitt liv. Det finns färre och färre okvalificerade arbeten kvar. De flesta yrken och arbetsuppgifter kräver någon form av utbildning.

Vanligt folk med vanlig inkomst måste ges möjligheter att både utbilda sig och vidareutbilda sig utan att behöva gå balansgång över fattigdomsavgrunden i flera år. Skulle vi ha en basinkomst på låt säga 1000 euro i månaden skulle många fler kunna studera och förkovra sig vilket inte bara skulle förbättra kompetens och konkurrenskraft på arbetsmarknaden utan också folkhälsan då fler får möjlighet att faktiskt kontrollera sin egen livssituation.

Notis om vuxenstudiepenning.
Nya Åland 8.9.2015.

Källor:
http://www.ams.ax/studiestod
http://www.marstad.ax/node/52
http://www.lemland.ax/sv/social_service/ekonomiskt_stod/utkomststod

Är arbete ett självändamål?

Väggmålning

Skapa fler arbeten. Alla ska ha sysselsättning. Alla behöver en meningsfull uppgift. Arbete ger mening åt livet. Arbete skapar sammanhang.  Politiken genomsyras av en uppfattning om att arbete är viktigt och att arbete, eller sysselsättning, i sig är ett självändamål.

Men är det verkligen så? Om jag får i uppgift att sopa ett golv, varje dag, oavsett om det behövs eller inte, vad uppfyller vi då? Ger det mig ett sammanhang och en mening? Kommer jag automatiskt att känna att jag gör något meningsfullt enbart genom att utföra min arbetsuppgift? Knappast.

I dagens Nya Åland finns en intressant intervju med filosofen Mari Lindman, som i våras disputerade sin avhandling ”Work and Non-Work: On Work and Meaning”. Hennes åsikter om arbete tangerar svenska sociologen Roland Paulsens tankar. Roland Paulsen är forskare och har gett ut böckerna ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin” och ”Empty Labor: Idleness and Workplace Resistance”. (Jag får här inflika att jag tyvärr inte läst någondera.)

Lindman tar upp bland annat hur arbetet blir vad som dominerar våra liv och att vi ordnar och inrättar vårt liv efter arbetet. Hon är också kritisk mot downshifting-rörelsen och menar att det har blivit en livsstilsfråga där de som har gott om pengar kan dra ner på tempot och ägna sig åt att förverkliga sig själva genom sitt arbete, medan andra förblir en resurs som inte har utrymme att uttrycka sig själv. Möjligheten att styra över sitt liv, vilken sysselsättning man har och huruvida man kan förverkliga sig själv genom den är i allra högsta grad en klassfråga.

Paulsen å sin sida har fördjupat sig i frågan om motivation och så kallat tomt arbete. Han menar att många arbeten i sig är så meningslösa och monotona att de kan orsaka en så kallad boreout, en slags motsats till burnout där ledan leder till psykiskt illamående. Merete Mazzarella lyfter i sin recension av Paulsens avhandling fram flera exempel: flickan i blomsterbutiken som inte hade mer än en handfull kunder om dagen och efter ett tag gick och satte sig på ett kafé med uppsikt över ingången istället för att tvingas stå helt sysslolös i butiken. Killen på lagret som kände att hans arbete var helt meningslöst då varorna som han hanterade var av så dålig kvalitet att de ändå skulle förvandlas tills sopor snart, och där att skära upp kartonger och fylla hyllor var ett ändlöst sisyfosarbete så omotiverande att arbetskamraterna inte ens ville gå ut i solen och äta lunch därför att det skulle vara för deprimerande att vara tvungen att återvända efter lunchen. Paulsen egen fru som fick till uppgift att sortera ett arkiv med varken början eller slut men gav upp och ägnade sommaren åt att läsa Anna Karenina istället.

Tomt arbete, eller att ”maska”, kan enligt Paulsen handla om ett slags passivt motstånd mot arbetsuppgifter som upplevs som meningslösa. Han menar att det inte alls enbart handlar om arbetstagare (eller arbetssäljare om man föredrar det uttrycket) som simulerar att de arbetar, utan att många jobb idag är simulerade arbeten, helt enkelt påhittade sysselsättningar på samma vis som man hittar på sysselsättningar för långtidsarbetslösa för att ”aktivera” dem.

Ett arbete eller en sysselsättning som man påtvingas för att till exempel få arbetslöshetsunderstöd, är inte överhuvudtaget meningsfull i sig. Arbete är för de allra flesta av oss något vi gör för att vi måste, inte för att det tillför något till våra liv. Gemene hen har ingen möjlighet att downshifta eller låta livet styra arbetet istället för arbetet styra livet, eller förverkliga sig själv genom sitt jobb. Det är några få förunnat att verkligen kunna välja vad de vill sysselsätta sig med och hur de vill förverkliga sig själva. Ett arbete kan vara en meningsfull uppgift, men det kan också en promenad i skogen, att samla in pengar till Röda korset, sortera kläder på Emmaus, måla, sjunga, baka bullar och sälja på torget, gå och hälsa på gamla på ett ålderdomshem, plöja igenom alla säsonger av Lost på tre dagar eller snart sagt vad som helst vara. Och i det fallet skulle man kunna sträcka sig så långt som till att säga att ett arbete kan komma att stå i vägen för de meningsfulla uppgifterna.

Intervju med Mari Lindman
Mari Lindman, sid 1
Intervju med Mari Lindman
Mari Lindman sid 2

Källor och mer läsning:
http://www.svd.se/tomt-arbete-ar-ett-opium-for-folket
http://www.expressen.se/kultur/de-flesta-inser-nog-att-jobbet-ar-meningslost/

ABF Ålands diskussionskväll om basinkomst

I maj anordnade ABF Åland en diskussionskväll om basinkomst. Jag var en av inledningstalarna.

”Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister i Sverige under flera perioder på 20-, 30- och 40-talet sa så här: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Idag värderas människan efter lönearbete. Om du arbetar så är du värdefull, du är en skattebetalande, produktiv medborgare som bidrar till samhället. Om du inte arbetar, ja, då är det nog något fel på dig. Det finns ett stort socialt stigma kring att leva på bidrag. Eftersom vårt värde definieras av att vi arbetar, känner människor ofta att de tappar sitt värde om de inte har något arbete, trots att de givetvis fortfarande är samma människor. Dessutom tittar samhället snett på dig. Vad är du för en snyltare? Är du en smitare eller bidragsfuskare kanske? Varför jobbar du inte, vad är det för fel på dig? Utöver det här måste man också ofta vränga ut och in på sitt privatliv för att få mat för dagen. Du får gå till socialen och ansöka om utkomststöd och redogöra för hela din ekonomiska situation och boendesituation. Eller så går du till AMS för att få arbetslöshetsunderstöd och får en blankett där du ska skriva ”arbetslös” varenda dag i månaden.

Ofta räcker inte ens de här bidragen. Utöver behovsprövade bidrag måste många människor ändå vända sig till kyrkan eller organisationer som Matbanken för att få hjälp. Vi slår oss gärna för bröstet och tänker på hur långt vi har kommit, vilket fint välfärdssamhälle vi lever, inte alls som förr i tiden när människor fick stå och tigga med mössan i hand. Men faktum är att vi är där igen. Människor har inte mat för dagen, lever under fattigdomsgränsen och har knappt pengar att överleva på, än mindre leva. Välfärdssamhället var vad som byggde upp den relativa trygghet som vi ändå har här jämfört med många andra, men nu är det dags att uppgradera. Det är dags för välfärdssamhället 2.0.

För leva, det behöver människor också göra. Vi behöver kunna förverkliga oss själva, på vad sätt det än månde vara, för att må bra. Ett intressant experiment som på senare tid genomförts i Sverige innebar att ungefär 100 personer med långvarig psykisk ohälsa fick 500 kronor extra i månaden. Helt enkelt lite mer pengar att leva för. Resultatet var helt förbluffande. Efter ett halvår hade behovet av slutenvård minskat med 30 %.

I Finland är psykisk ohälsa den överlägset vanligaste anledningen till invalidpension. Faktum är att nästan hälften av de som beviljats invalidpension har fått det på grund av psykiska sjukdomar. För sjukdagpenning utgör psykiska sjukdomar ungefär en tredjedel och är den näst största orsaken till sjukskrivning. Experimentet som gjordes i Sverige visar att psykiskt sjuka människor faktiskt kan må bättre av att få en bättre ekonomisk situation, till och med av en så, relativt sett, liten summa som drygt 50 euro.

Och det här gäller alla människor, inte bara psykiskt sjuka. Ekonomi är en mycket vanlig orsak till att människor känner oro och mår dåligt. Ekonomi är en av de vanligaste anledningarna till gräl och slitningar i parförhållanden. Många människor lever med en ständig rädsla för att ekonomin ska krascha, för att de ska bli utan arbete eller sjukskrivna, därför att de vet att de redan nu lever på gränsen.

Dagens behovsprövade bidrag används som en piska. Visserligen får du lite pengar om du är sjuk eller utan arbete, men inte riktigt så att det räcker. Du ska rätta dig in i ledet och arbeta, helst oavsett om du kan eller inte. Men tänk om vi istället bytte ut piskan mot en morot? Om vi faktiskt gav människor möjligheten att skapa maximalt, som Ernst Wigforss sa? Om vi istället för behovsprövade bidrag hade en basinkomst, en grundtrygghet för ALLA människor.

Men vem ska jobba då, tänker kanske vän av ordning nu? Om alla får pengar bara sådär, hur ska samhället gå runt? Ja, då vill jag att ni tittar på er själva. Om du fick en summa på låt säga 1000 euro i månaden, inget krav på motprestation, skulle du då bara lägga dig ner på soffan och aldrig mer röra en fena? Nej. Människor vill vara produktiva, de vill göra saker som känns meningsfulla för dem. De vill förverkliga sig själva. För många är arbetet det som är meningsfullt. Kanske man älskar sitt jobb, eller så tycker man om gemenskapen som att ha ett arbete medför. Eller så tycker man om strukturen, den inrutade vardagen. Andra kanske inte alls tycker om att jobba eller är likgiltiga inför det, men har andra sysselsättningar som känns meningsfulla, till exempel hobbyer, som förutsätter en högre inkomst. Och så finns det förstås de som gott och väl nöjer sig med 1000 euro, de som vill syssla med andra saker än att lönearbeta och som inte tycker att en god inkomst är det viktigaste. De som vill måla, skapa, starta egna företag, skriva böcker, öppna den där lilla butiken som de drömt om så länge. Och de bidrar också till samhället. De bidrar genom att vara glada och friska, genom att må bra, genom att göra saker för andra och faktiskt, genom att bara finnas till. För vi är alla värdefulla, oavsett vad vi gör.”

 

Ernst Wigforss citat
Ernst Wigforss var socialdemokratisk finansminister i Sverige i flera omgångar kring mitten på 1900-talet.

 

Källor:

http://www.socarb.su.se/forskning/aktuellt/pengar-v%C3%A4nner-och-psykiska-problem-1.227157

http://www.sak.fi/svenska/nyheter/jag-ar-en-i-ganget-2013-12-10

http://www.ttl.fi/sv/arbetshalsoinstitutet/beslutsunderlag/mera/Documents/beslutsunderlag_4_2012_deltidssjukskrivning.pdf

Varför ska vi jobba egentligen?

En fråga jag blir mer och mer intresserad av är arbetets vara eller icke vara. Idag är det en självklarhet att alla ska jobba. Men varför, egentligen? Vilket svar du får beror på vem du frågar och hur du ställer frågan. Är det individuell nivå som avses eller samhället i stort? ”Arbete” betyder olika saker.

Problemet är att det idag är enbart lönearbete som räknas som att jobba. Att ta hand om närstående är inte ett jobb. Att arbeta ideellt är inte ett jobb. Att ägna sig åt skapande verksamhet är inte ett jobb. Men allt det här är faktiskt arbete som bidrar till att vårt samhälle går runt. För på en samhällsnivå är kanske det svaret på varför vi ska arbeta: för att samhället ska gå runt. Dels därför att våra sopor behöver hanteras, vår mat behöver odlas, våra förbrukningsvaror behöver tillverkas, men också för att alla möjliga andra saker behöver finansieras, som skola, vård, omsorg med mera. På en mer individuell nivå blir frågan däremot mer intressant. Varför jobbar du? För att få mat på bordet och kunna betala dina räkningar eller för att det har en någon annan, större betydelse för dig?

Frågan jag ställer mig är om arbete verkligen är ett självändamål i sig. ”Människor behöver känna att de gör rätt för sig”, brukar det sägas. ”Människor behöver få känna sig nyttiga och behövda”. Ja, absolut. Men måste det här nyttig och behövd vara just att lönearbeta? Är jag inte nyttig och behövd (och gör rätt för mig för den delen!) om jag tar hand om en anhörig eller ägnar all min tid åt ideellt arbete som kommer andra till godo?

Jag tror att det människor behöver är att känna sig värdefulla i egenskap av sig själva, oavsett om de är ”arbetsföra” eller inte, oavsett om de utför ett lönearbete eller inte. Jag ser det som djupt problematiskt att värdera människor enbart i egenskap av deras arbetsinsats och alldeles särskilt om den här arbetsinsatsen är begränsad till arbete som utförs mot betalning. Jag tror att vi behöver öppna oss mer för tanken att lönearbete inte är det viktigaste och att lönearbete faktiskt inte heller behöver vara det som främst finansierar vårt samhälle. Jag kommer att återkomma till det.

modevisning
Bilden är från Emmaus modevisning 2008, också en form av arbete.