Föreläsning om basinkomst på finska klubbhusnätverkets vårseminarium

PowerPoint-presentationen från min föreläsning om basinkomst på finska klubbhusnätverkets vårseminarium. Jag hoppas att jag får möjlighet att hålla föreläsningen igen vid nåt annat tillfälle då det finns mer tid då tiden blev så kort den här gången att jag fick hoppa över mycket.

Föreläsning om basinkomst på finska klubbhusnätverkets vårseminarium

PhotoGrid_1464086797167

 

Mitt tal på Ångestloppet 23 mars

Vi spräcker årets myt på Ångestloppet

Att hamna utanför arbetsmarknaden innebär ytterligare utanförskap då man fastnar i beroende av bidrag och stöd. Det lägger sten på börda och skapar ännu mer stigmatisering och personen utsätts för ännu fler fördomar.

Arbete och ekonomi är tätt sammanlänkade och därför vill jag idag prata om vikten av ekonomisk trygghet.

När jag var ung satt jag fast i en spiral av arbetslöshet, sjukskrivningar och besök till socialen för att få utkomststöd. Jag hade en del tillfälliga arbeten, men för det mesta var jag utan jobb. Ibland var jag helt och hållet utanför systemet, inte sjukskriven, inte i arbete, inte anmäld som arbetssökande.

Jag mådde väldigt dåligt. Det fanns förstås en hel del anledningar till det och en bakomliggande sjukdom, men det som fick mig att känna mig allra mest otrygg var bristen på kontroll över min egen ekonomi. Den låg helt i andras händer och jag kunde aldrig på förhand veta om jag skulle ha några pengar nästa månad eller inte. Ibland var det en sjukskrivning som var på väg mot sitt slut, ibland en tid på socialen som låg alldeles för långt fram i tiden, ibland ett bostadsbidrag som verkade ta en evighet att behandlas.

Jag har kvar en del av mina anteckningar och budgetplaner från den tiden. För det mesta är de fullständigt hopplösa. Arbetsmarknadsstöd: 420 euro. Bostadsbidrag: 142 euro. Jag minns när jag gick till Skattebyrån för att få ett skattekort för sociala förmåner. Jag trodde inte mina ögon när jag fick pappret i handen. Nio procent?! Jag gick ner för trappan, in på en toalett och satte mig och grät.

Är man inte sjuk innan kan man säkert bli det av att leva så här. Utan kontroll över din egen ekonomi har du inte heller kontroll över ditt eget liv. Alla beslut ligger i andra människors händer och du kan aldrig veta. Beviljas. Avslås.

Så småningom började jag må bättre. Jag träffade rätt läkare, fick rätt diagnos och rätt medicin. Det var en lång och stegvis process, ett steg fram och två steg bak, ett par sommarjobb, ett städjobb några timmar i veckan, men 2008 kom jag tillbaka in i arbetslivet, med mitt första ordinarie jobb på över tio år. När jag fick min första lön kände jag mig som en miljonär. Mina egna pengar! Pengar som ingen kan ta ifrån mig! Gissa vad lönen var? 1100 euro i månaden. Brutto. 1100 euro fick mig att känna mig som en miljonär. I många, många månader efteråt kände jag en oerhörd tacksamhet, trygghet och glädje varje gång min lön kom in på kontot.

Arbetslivet idag och vårt ekonomiska system är uppbyggda för att vi ska jobba heltid. Det är inte meningen att vi ska luta oss mot stöd, och därför är systemet konstruerat så att stöden förr eller senare rycks bort. Det finns en lösning på det här och den heter basinkomst. Basinkomst innebär att varje medborgare varje månad får en summa pengar från staten, istället för de olika former av behovsprövade bidrag och stöd som vi har idag.

Det är fullt möjligt att jag hade kommit tillbaka in i arbetslivet långt tidigare om jag inte hade upplevt en sådan otrygghet och ångest över min ekonomiska situation. Om det hade varit möjligt att istället jobba två dagar i veckan, eller tre timmar om dagen. Det här är förstås inte en fråga som handlar enbart om psykisk ohälsa. Den handlar om alla som inte kan eller får jobba heltid, alla ensamstående föräldrar som kämpar för att försörja en familj på bara en lön, alla unga som är arbetssökande men inte kan få arbetslöshetsunderstöd.

Ungefär en tredjedel av alla sjukskrivningar i Finland är på grund av psykisk ohälsa. En tredjedel. Psykisk ohälsa är den näst största orsaken till sjukskrivning. Utbrändhet är vanligt. Stress. Ångest. Många gånger skulle säkert möjligheten att arbeta mindre och ändå ha ekonomisk trygghet vara stöttan som hindrar lasset från att stjälpa. Att ha makten över ditt eget liv, kontrollen över din egen ekonomi, möjligheten att ha en buffert och inte hela tiden leva på gränsen, det är saker som alla mår bra av, oavsett om man är psykiskt sjuk eller ej.

Psykiskt sjuka människor kan och vill jobba. Att vi ofta inte är välkomna på arbetsmarknaden handlar om fördomar. Men att vi, och alla andra som behöver, inte har möjligheten att jobba så mycket eller lite som är lagom för oss och vår hälsa, är ett systemfel.

Jag vill avsluta med att påminna om att genom att tolerera intolerans, så accepterar du intolerans. Stå upp för alla marginaliserade, medellösa, alla som inte kan föra sin egen talan, alla som är i utanförskap, alla som inte accepteras eller hotas på grund av sitt kön, sin läggning, sitt utseende, sin sjukdom, sin etnicitet. Var snälla mot varandra. Tack.

Hemläxor ökar klyftorna

Dear homework, you can like... go die or something.

Det har skrivits spaltmeter om hur viktigt det är att inte ta med sig jobbet hem, om hur vi inte ska ha jobbtelefonen påslagen på fritiden, inte kolla jobbmailen under semestern och om vikten av att skilja på arbete och fritid.

Ändå förväntar vi oss att våra barn tar med sig sitt arbete hem, ja vi ser det till och med som en självklarhet. Redan då barnen går i lågstadiet börjar de få läxor och ska ta med sig skolböcker och annat material hem för att jobba med det. De flesta vuxna skulle aldrig acceptera att flera gånger i veckan eller till och med dagligen ta med sig hem arbete, också över veckoslut och semestrar.

För många barn är läxor källan till många fällda tårar. Ämnen som är svåra i skolan blir inte magiskt enklare när man jobbar med dem hemma. Det kanske är svårt att få lugn och ro i hemmet (alla barn har inte egna rum, hör och häpna). Föräldrarna kanske inte kan bistå med någon hjälp. Många är de matteböcker som blivit slängda i väggen ackompanjerade av skrik, tårar och frustration. Även om föräldrar som har tid att hjälpa vill väl, så är de inte utbildade pedagoger och deras egna kunskaper i läxämnet kan vara helt föråldrade.

Repetition är kunskapens moder, det vet vi alla. Men måste den här repetitionen ske på fritiden? Varför kan inte barnen helt enkelt läsa läxorna i skolan? Läxläsningstimmar övervakade av utbildade pedagoger som kan bistå med hjälp i studieteknik skulle göra skolan mer jämlik.

Som det är idag är läxorna en källa till ojämlikhet. Barn från gynnsamma socioekonomiska förhållanden lägger mer tid på läxläsning och har ofta mer hjälp av sina föräldrar än barn som kommer från socioekonomiskt sämre förhållanden. Det är ett faktum. Det här ökar ett redan existerande glapp ytterligare. Det är en ond cirkel där klasstillhörighet cementeras redan i barnaår trots vår fina tanke om att grundskolan ska vara jämlik och ge lika möjligheter till alla barn.

Barn borde få slippa bära hem tunga ryggsäckar fulla med arbete som ska uträttas under fritiden. Barn ska inte behöva oroa sig över hur och när de ska få tillräckligt mycket lugn och ro för att kunna göra sina läxor. Barn ska inte behöva ha ont i magen på söndag kväll därför att de inte kommit ihåg att göra läxan till måndagen. Barn ska inte behöva sitta och gråta över en matteläxa som de inte förstår.

Läxläsningstimmar i skolan, där man utöver att göra sina läxor dessutom får hjälp med studieteknik, skulle också förbereda barnen bättre för högre studier. Många unga har nämligen ingen alls eller väldigt dålig studieteknik. I skolan förväntas man mer eller mindre på egen hand lära sig hur man på bästa vis ska göra sina läxor. Studieteknik är ingenting som kommer automatiskt utan något som måste läras in.

Läxläsningstimmar där alla barn på lika villkor läser sina läxor borde vara en självklarhet i en jämlik grundskola som ska ge alla barn, oavsett bakgrund, lika möjligheter.

Om studiestöd

Lagtingets lag- och kulturutskott har inte kunnat enas om hur vuxenstudiepenningen ska se ut. Landskapsregeringen har föreslagit en förlängning till 27 månader och en höjning till maximalt 950 euro i månaden med en grunddel på 400 euro i månaden. Utskottets majoritet å sin sida vill att vuxenstudiepenningen för ensamförsörjare höjs med 50 euro i månaden per barn och ordförande Katrin Sjögren (Lib) anser att man ”går från ord till handling” eftersom man är trötta på att vänta på att landskapsregeringen ska göra något för ensamförsörjarna.

Gott så. Men det här innebär i värsta fall också att vuxenstuderande får vänta på ytterligare rundor i landskapsregering och utskott innan beslut fattas om eventuell förlängning och förhöjning.

Så här ser det ut idag (nu kommer det jättemycket siffror): vuxenstudiepenningens belopp baseras på den studerandes bruttoinkomst de senaste 6 eller 12 månaderna före studierna inleds och utgör 25% av den. Vuxenstudiepenningen kan som lägst vara 329 euro i månaden och maximalt 652 euro i månaden.

Utöver vuxenstudiepenningen kan du också få bostadstillägg, som är skattebefriat. Bostadstillägget utgör 80% av hyran, dock maximalt 221 euro i månaden. Den delen av hyran som överstiger 276,25 får man alltså inte bostadstillägg för. (Här kan vi ju ställa oss frågan var i helsefyr man bor på Åland för en hyra under 280 euro i månaden? Den lägsta hyran i Bikupan är 306 euro i månaden.)

Vuxenstudiepenningen beviljas i maximalt 18 månader, det vill säga två års studier. Om din utbildning är längre än två år så får du efter dessa 18 månader den vanliga studiepenningen, 329 euro i månaden. Här inträffar något intressant. Vuxenstudiepenningen är en så kallad social förmån och genom att lämna in ett skattekort för sociala förmåner kan skatteprocenten bli försumbar. På den vanliga studiepenningen däremot betalar man 10% skatt.

Skulle jag bo ensam skulle det vara omöjligt för mig att studera. Min senaste hyresbostad kostade 498 euro i månaden (lågt med mariehamnsmått mätt). Med nuvarande system skulle jag ha fått 760 euro i månaden netto. Efter att ha betalat boendet skulle jag ha haft 260 euro kvar; till försäkringar, telefon, bredband, mat, kläder, hälsovårdskostnader och så vidare. Som jämförelse är den lägsta grunddelen i utkomststöd 505,65 euro/månad och det innefattar INTE boendekostnader. Som studerande skulle man alltså vara mer betjänt av att få utkomststöd än studiestöd.

Möjligheten till studielån finns förstås. Beloppet ligger på 533 euro i månaden och med det kan man ju maxa sin inkomst rätt bra. Problemet är att det är pengar som ska betalas tillbaka. Tar man studielån under de 18 månader som man kan beviljas vuxenstudiepenning har man sedan maffiga 9594 euro som ska betalas tillbaka, plus räntekostnader. För många är det här otänkbart, eftersom det innebär att man inte bara kommer att ha låga inkomster under de två år som man studerar, utan också att man antingen kommer att få fortsätta leva på låga inkomster i ett par år om man har möjlighet att amortera större summor eller i värsta fall släpa med sig ett lån i många år.

Studiestödet är något som verkligen behöver ses över. På dagens arbetsmarknad jobbar man inte i 40 år hos samma arbetsgivare. Utbildningen som du gick för tio år sedan kanske är helt föråldrad idag, i värsta fall finns inte ens ditt yrke kvar. Idag, och i framtiden, kanske man byter yrkesbana fem gånger under sitt liv. Det finns färre och färre okvalificerade arbeten kvar. De flesta yrken och arbetsuppgifter kräver någon form av utbildning.

Vanligt folk med vanlig inkomst måste ges möjligheter att både utbilda sig och vidareutbilda sig utan att behöva gå balansgång över fattigdomsavgrunden i flera år. Skulle vi ha en basinkomst på låt säga 1000 euro i månaden skulle många fler kunna studera och förkovra sig vilket inte bara skulle förbättra kompetens och konkurrenskraft på arbetsmarknaden utan också folkhälsan då fler får möjlighet att faktiskt kontrollera sin egen livssituation.

Notis om vuxenstudiepenning.
Nya Åland 8.9.2015.

Källor:
http://www.ams.ax/studiestod
http://www.marstad.ax/node/52
http://www.lemland.ax/sv/social_service/ekonomiskt_stod/utkomststod

World Suicide Prevention Day

Fönster med regndroppar.

Den 10 september, på torsdag, är det World Suicide Prevention Day, på svenska Suicidpreventiva dagen.

Vi pratar mycket om psykisk ohälsa nu, men mer sällan om att olika former av psykisk ohälsa är sjukdomar med potentiellt dödlig utgång. Här gör vi fortfarande skillnad mellan ”vanliga”, fysiska sjukdomar och psykiska sjukdomar.

Ingen väljer att dö av cancer eller andra potentiellt dödliga, fysiska sjukdomar. Lika lite är den dödliga utgång som till exempel en djup depression kan leda till ett val. Man begår inte självmord därför att man är svag eller självisk, man dör av en sjukdom. Egentligen är begreppet självmord i sig gravt missvisande, det är ju inte heller något mord som begås. En del har valt att istället börja använda termen suicid, som är det medicinska ordet för självmord.

År 2013 dog 887 personer i Finland av suicid. I Sverige 1531 personer under 2014. Det är en person var sjätte timme i Sverige, enligt Suicidprevention i väst. Också barn dör av självmord. År 2009-2011 dog 51 barn av självmord i Finland, de yngsta bara 13 år gamla.

Ännu mer alarmerande blir siffrorna då man tittar på självmordsförsök. Årligen begås 10 000 självmordsförsök i Finland. Var tredje person försöker på nytt. Var tionde som försöker på nytt dör.

Det här är en mångfacetterad fråga med många infallsvinklar. Suicid som dödsorsak är betydligt vanligare hos män. Av barn som dör av självmord är tre av fyra pojkar. Det är tre gånger vanligare att vuxna män dör av självmord än att vuxna kvinnor gör det. Alkohol, arbetslöshet, fattigdom och marginalisering ökar riskerna. Överskuldsatta personer löper fem gånger större risk att drabbas av depressioner, ångest och psykisk ohälsa, och var sjätte skuldsatt person har försökt begå självmord.

Det finns många anledningar till att människor drabbas av psykisk ohälsa. Ekonomisk utsatthet är en. Mobbning, traumatiska eller uppslitande livshändelser och stress är andra. En del psykiska sjukdomar har till viss del ärftliga faktorer, men även miljön spelar in. Genetisk sårbarhet eller psykisk skörhet kan inverka.

Ett genomgående tryggare samhälle, arbete mot mobbning, att minska riskerna för ekonomisk utsatthet, ett aktivt arbete för jämställdhet och mot det (själv)destruktiva i mansrollen samt en välfungerande psykiatri med låg tröskel är alla sätt att arbeta preventivt mot suicid. Psykisk ohälsa går att förebygga och vi måste arbeta brett på alla fronter. Ett självmord är inte ett personligt misslyckande, det är samhällets misslyckande.

 

Källor och mer läsning:
Allers, nr 37, 2015
http://www.findikaattori.fi/fi/10
http://www.mielenterveysseura.fi/sv/f%C3%B6rstasidan/psykisk-h%C3%A4lsa/sj%C3%A4lvmord
http://www.suicidprev.com/
http://suicidezero.se/
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/04/28/sjalvmord-vanligare-bland-finlandska-barn
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvmordsstatistik