Föreläsning om basinkomst på finska klubbhusnätverkets vårseminarium

PowerPoint-presentationen från min föreläsning om basinkomst på finska klubbhusnätverkets vårseminarium. Jag hoppas att jag får möjlighet att hålla föreläsningen igen vid nåt annat tillfälle då det finns mer tid då tiden blev så kort den här gången att jag fick hoppa över mycket.

Föreläsning om basinkomst på finska klubbhusnätverkets vårseminarium

PhotoGrid_1464086797167

 

Annonser

Mitt tal på Ångestloppet 23 mars

Vi spräcker årets myt på Ångestloppet

Att hamna utanför arbetsmarknaden innebär ytterligare utanförskap då man fastnar i beroende av bidrag och stöd. Det lägger sten på börda och skapar ännu mer stigmatisering och personen utsätts för ännu fler fördomar.

Arbete och ekonomi är tätt sammanlänkade och därför vill jag idag prata om vikten av ekonomisk trygghet.

När jag var ung satt jag fast i en spiral av arbetslöshet, sjukskrivningar och besök till socialen för att få utkomststöd. Jag hade en del tillfälliga arbeten, men för det mesta var jag utan jobb. Ibland var jag helt och hållet utanför systemet, inte sjukskriven, inte i arbete, inte anmäld som arbetssökande.

Jag mådde väldigt dåligt. Det fanns förstås en hel del anledningar till det och en bakomliggande sjukdom, men det som fick mig att känna mig allra mest otrygg var bristen på kontroll över min egen ekonomi. Den låg helt i andras händer och jag kunde aldrig på förhand veta om jag skulle ha några pengar nästa månad eller inte. Ibland var det en sjukskrivning som var på väg mot sitt slut, ibland en tid på socialen som låg alldeles för långt fram i tiden, ibland ett bostadsbidrag som verkade ta en evighet att behandlas.

Jag har kvar en del av mina anteckningar och budgetplaner från den tiden. För det mesta är de fullständigt hopplösa. Arbetsmarknadsstöd: 420 euro. Bostadsbidrag: 142 euro. Jag minns när jag gick till Skattebyrån för att få ett skattekort för sociala förmåner. Jag trodde inte mina ögon när jag fick pappret i handen. Nio procent?! Jag gick ner för trappan, in på en toalett och satte mig och grät.

Är man inte sjuk innan kan man säkert bli det av att leva så här. Utan kontroll över din egen ekonomi har du inte heller kontroll över ditt eget liv. Alla beslut ligger i andra människors händer och du kan aldrig veta. Beviljas. Avslås.

Så småningom började jag må bättre. Jag träffade rätt läkare, fick rätt diagnos och rätt medicin. Det var en lång och stegvis process, ett steg fram och två steg bak, ett par sommarjobb, ett städjobb några timmar i veckan, men 2008 kom jag tillbaka in i arbetslivet, med mitt första ordinarie jobb på över tio år. När jag fick min första lön kände jag mig som en miljonär. Mina egna pengar! Pengar som ingen kan ta ifrån mig! Gissa vad lönen var? 1100 euro i månaden. Brutto. 1100 euro fick mig att känna mig som en miljonär. I många, många månader efteråt kände jag en oerhörd tacksamhet, trygghet och glädje varje gång min lön kom in på kontot.

Arbetslivet idag och vårt ekonomiska system är uppbyggda för att vi ska jobba heltid. Det är inte meningen att vi ska luta oss mot stöd, och därför är systemet konstruerat så att stöden förr eller senare rycks bort. Det finns en lösning på det här och den heter basinkomst. Basinkomst innebär att varje medborgare varje månad får en summa pengar från staten, istället för de olika former av behovsprövade bidrag och stöd som vi har idag.

Det är fullt möjligt att jag hade kommit tillbaka in i arbetslivet långt tidigare om jag inte hade upplevt en sådan otrygghet och ångest över min ekonomiska situation. Om det hade varit möjligt att istället jobba två dagar i veckan, eller tre timmar om dagen. Det här är förstås inte en fråga som handlar enbart om psykisk ohälsa. Den handlar om alla som inte kan eller får jobba heltid, alla ensamstående föräldrar som kämpar för att försörja en familj på bara en lön, alla unga som är arbetssökande men inte kan få arbetslöshetsunderstöd.

Ungefär en tredjedel av alla sjukskrivningar i Finland är på grund av psykisk ohälsa. En tredjedel. Psykisk ohälsa är den näst största orsaken till sjukskrivning. Utbrändhet är vanligt. Stress. Ångest. Många gånger skulle säkert möjligheten att arbeta mindre och ändå ha ekonomisk trygghet vara stöttan som hindrar lasset från att stjälpa. Att ha makten över ditt eget liv, kontrollen över din egen ekonomi, möjligheten att ha en buffert och inte hela tiden leva på gränsen, det är saker som alla mår bra av, oavsett om man är psykiskt sjuk eller ej.

Psykiskt sjuka människor kan och vill jobba. Att vi ofta inte är välkomna på arbetsmarknaden handlar om fördomar. Men att vi, och alla andra som behöver, inte har möjligheten att jobba så mycket eller lite som är lagom för oss och vår hälsa, är ett systemfel.

Jag vill avsluta med att påminna om att genom att tolerera intolerans, så accepterar du intolerans. Stå upp för alla marginaliserade, medellösa, alla som inte kan föra sin egen talan, alla som är i utanförskap, alla som inte accepteras eller hotas på grund av sitt kön, sin läggning, sitt utseende, sin sjukdom, sin etnicitet. Var snälla mot varandra. Tack.