ABF Ålands diskussionskväll om basinkomst

I maj anordnade ABF Åland en diskussionskväll om basinkomst. Jag var en av inledningstalarna.

”Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister i Sverige under flera perioder på 20-, 30- och 40-talet sa så här: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Idag värderas människan efter lönearbete. Om du arbetar så är du värdefull, du är en skattebetalande, produktiv medborgare som bidrar till samhället. Om du inte arbetar, ja, då är det nog något fel på dig. Det finns ett stort socialt stigma kring att leva på bidrag. Eftersom vårt värde definieras av att vi arbetar, känner människor ofta att de tappar sitt värde om de inte har något arbete, trots att de givetvis fortfarande är samma människor. Dessutom tittar samhället snett på dig. Vad är du för en snyltare? Är du en smitare eller bidragsfuskare kanske? Varför jobbar du inte, vad är det för fel på dig? Utöver det här måste man också ofta vränga ut och in på sitt privatliv för att få mat för dagen. Du får gå till socialen och ansöka om utkomststöd och redogöra för hela din ekonomiska situation och boendesituation. Eller så går du till AMS för att få arbetslöshetsunderstöd och får en blankett där du ska skriva ”arbetslös” varenda dag i månaden.

Ofta räcker inte ens de här bidragen. Utöver behovsprövade bidrag måste många människor ändå vända sig till kyrkan eller organisationer som Matbanken för att få hjälp. Vi slår oss gärna för bröstet och tänker på hur långt vi har kommit, vilket fint välfärdssamhälle vi lever, inte alls som förr i tiden när människor fick stå och tigga med mössan i hand. Men faktum är att vi är där igen. Människor har inte mat för dagen, lever under fattigdomsgränsen och har knappt pengar att överleva på, än mindre leva. Välfärdssamhället var vad som byggde upp den relativa trygghet som vi ändå har här jämfört med många andra, men nu är det dags att uppgradera. Det är dags för välfärdssamhället 2.0.

För leva, det behöver människor också göra. Vi behöver kunna förverkliga oss själva, på vad sätt det än månde vara, för att må bra. Ett intressant experiment som på senare tid genomförts i Sverige innebar att ungefär 100 personer med långvarig psykisk ohälsa fick 500 kronor extra i månaden. Helt enkelt lite mer pengar att leva för. Resultatet var helt förbluffande. Efter ett halvår hade behovet av slutenvård minskat med 30 %.

I Finland är psykisk ohälsa den överlägset vanligaste anledningen till invalidpension. Faktum är att nästan hälften av de som beviljats invalidpension har fått det på grund av psykiska sjukdomar. För sjukdagpenning utgör psykiska sjukdomar ungefär en tredjedel och är den näst största orsaken till sjukskrivning. Experimentet som gjordes i Sverige visar att psykiskt sjuka människor faktiskt kan må bättre av att få en bättre ekonomisk situation, till och med av en så, relativt sett, liten summa som drygt 50 euro.

Och det här gäller alla människor, inte bara psykiskt sjuka. Ekonomi är en mycket vanlig orsak till att människor känner oro och mår dåligt. Ekonomi är en av de vanligaste anledningarna till gräl och slitningar i parförhållanden. Många människor lever med en ständig rädsla för att ekonomin ska krascha, för att de ska bli utan arbete eller sjukskrivna, därför att de vet att de redan nu lever på gränsen.

Dagens behovsprövade bidrag används som en piska. Visserligen får du lite pengar om du är sjuk eller utan arbete, men inte riktigt så att det räcker. Du ska rätta dig in i ledet och arbeta, helst oavsett om du kan eller inte. Men tänk om vi istället bytte ut piskan mot en morot? Om vi faktiskt gav människor möjligheten att skapa maximalt, som Ernst Wigforss sa? Om vi istället för behovsprövade bidrag hade en basinkomst, en grundtrygghet för ALLA människor.

Men vem ska jobba då, tänker kanske vän av ordning nu? Om alla får pengar bara sådär, hur ska samhället gå runt? Ja, då vill jag att ni tittar på er själva. Om du fick en summa på låt säga 1000 euro i månaden, inget krav på motprestation, skulle du då bara lägga dig ner på soffan och aldrig mer röra en fena? Nej. Människor vill vara produktiva, de vill göra saker som känns meningsfulla för dem. De vill förverkliga sig själva. För många är arbetet det som är meningsfullt. Kanske man älskar sitt jobb, eller så tycker man om gemenskapen som att ha ett arbete medför. Eller så tycker man om strukturen, den inrutade vardagen. Andra kanske inte alls tycker om att jobba eller är likgiltiga inför det, men har andra sysselsättningar som känns meningsfulla, till exempel hobbyer, som förutsätter en högre inkomst. Och så finns det förstås de som gott och väl nöjer sig med 1000 euro, de som vill syssla med andra saker än att lönearbeta och som inte tycker att en god inkomst är det viktigaste. De som vill måla, skapa, starta egna företag, skriva böcker, öppna den där lilla butiken som de drömt om så länge. Och de bidrar också till samhället. De bidrar genom att vara glada och friska, genom att må bra, genom att göra saker för andra och faktiskt, genom att bara finnas till. För vi är alla värdefulla, oavsett vad vi gör.”

 

Ernst Wigforss citat
Ernst Wigforss var socialdemokratisk finansminister i Sverige i flera omgångar kring mitten på 1900-talet.

 

Källor:

http://www.socarb.su.se/forskning/aktuellt/pengar-v%C3%A4nner-och-psykiska-problem-1.227157

http://www.sak.fi/svenska/nyheter/jag-ar-en-i-ganget-2013-12-10

http://www.ttl.fi/sv/arbetshalsoinstitutet/beslutsunderlag/mera/Documents/beslutsunderlag_4_2012_deltidssjukskrivning.pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s