Öppenhet i kommunpolitiken är viktigt

Jag fick en kommentar på Facebook på mitt senaste inlägg om kommunstyrelsens beslut att inte ta in valannonser i kommunens infoblad. Kommenteraren poängterar att det är ren valannonsering i form av till exempel slogans som väljs bort och att partierna fortfarande får annonsera om öppna möten och liknande. Gott så. Problemet är att förfarandet hindrar politiska partier från att nå fram till ALLA invånare, vilket var en av de saker som jag tryckte på i inlägget.

För att en demokrati ska fungera måste väljarna vara medvetna om vilka alternativ som finns och vad de olika partierna och kandidaterna står för. Ett av problemen med det demokratiska systemet är att det ofta är de som är intresserade och aktiva som engagerar sig och i slutändan ”bestämmer” för alla andra. Även de som inte har ett uttalat intresse för politik måste få information för att kunna vara med och bestämma. Kommunens angelägenheter och beslut gäller nämligen alla, inte bara den som gillar att gå på möten.

Kommunens infoblad är den enda kanal som når alla hushåll och därmed också alla invånare i kommunen. Idag saknas information om kommunens arbete och vilka beslut som fattats i infobladet. För att jag som invånare ska kunna ta del av kommunens angelägenheter måste jag aktivt antingen ta mig till kommunens anslagstavla utanför kommunhuset eller surfa in på kommunens hemsida och söka mig fram till och läsa protokoll. Det är i allra högsta grad ett demokratiskt problem.

De som kommer på ett möte är redan engagerade och tar aktivt del av politiken. Men även de som inte är intresserade av eller har möjlighet att gå på möten har rätt att bli informerade. Jag anser att kommunalvalet i allra högsta grad är relevant för kommunens verksamhet då de som ställer upp i valet är de som under de kommande fyra åren ska styra kommunen. Information från politiska partier borde sortera under ”saklig information om kommunens verksamhet”. Man kunde till exempel upplåta en sida i infobladet per politiskt parti att informera om sin politik inför valet. Det handlar trots allt bara om några sidor vart fjärde år.

Socialdemokraternas kommunalvalskandidater kommer givetvis att få ut information på andra sätt. Vi kommer att jobba aktivt genom att träffa väljarna, prata och dela ut information bland annat utanför Hugos i samarbete med Hammarlands socialdemokrater. Invånarna kommer också att få information hem i postlådan från oss. På samma sätt kommer säkert de andra partierna och kandidaterna i kommunen att jobba. Men visst vore det trevligt om vi kunde få informera genom kommunens infoblad också!

Jag kommer att återkomma med fler tankar om öppenhet i politiken och på vilket sätt kommunen kunde arbeta för att nå fler invånare, till exempel genom e-demokrati och livesändningar över nätet från kommunfullmäktige.

Vik med sjöbodar.
Sjöbodviken i Överby.
Annonser

Inga valannonser i Eckerös infoblad

Kommunstyrelsen i Eckerö tog den 18 augusti beslut om att partipolitiska valannonser inte publiceras i kommunens infoblad. Man menar att ”målsättningen med kommunens informationsblad är att ge en saklig information om kommunens verksamhet, men också ge möjlighet för föreningar att informera om sin verksamhet och tid och plats för eventuella möten”.

Trots detta säljer man alltså annonsplatser i infobladet. Bara inte till politiska partier. Eftersom jag egentligen har jättemycket viktigare saker att göra ägnade jag en stund åt att bläddra igenom de senaste månadernas infoblad. I maj månads infoblad hittar jag nio företagsannonser. I juni fem stycken. I augusti två stycken (verkar råda stiltje på företagsfronten i augusti).

Nu kan man förstås tycka att företagsannonser med till exempel öppettider för företag som verkar i kommunen är relevanta, men det är fortfarande inte ”saklig information om kommunens verksamhet” eller ”möjlighet för föreningar att informera om sin verksamhet”. Vill man hårdra det kan man säga att det är ok för kapitalet att annonsera i infobladet, men inte för politiken.

Jag ska inte säga att det här är ett ”hot mot demokratin” (det låter mer som nåt som Sverigedemokrater säger), det är trots allt upp till var och en att välja vilka annonser man vill publicera. Nu är det dock så att kommunen inte är en privat verksamhet och jag anser att valannonser i allra högsta grad är relevant information.

En av de första saker jag konstaterade då jag flyttade ”ut på landet” var att det är betydligt svårare att hänga med i politiken här än det var som boende i stan. När kommunstyrelsen fattar beslut eller något debatteras i kommunfullmäktige i stan står det i tidningarna om det dagen efter. Beslut och debatter ute i landsortskommunerna kommer kanske in som en liten notis, såvida det inte är frågan om något extra spännande som förtjänar nyhetsplats.

För att kunna följa med i politiken räcker det inte att som medborgare läsa protokoll från kommunstyrelse, -fullmäktige och nämnder på kommunens hemsida. Man behöver självklart också veta vilka som aspirerar på platserna inför nästa mandatperiod, annars har man ingen möjlighet att göra informerade val.

Partierna ute i kommunerna har inte råd med stort uppslagna valkampanjer i radio och tidningar (som en hemlis kan jag berätta att den billigaste personvalskampanjen i tidningarna kostar ca 500 euro). Vad Eckerös socialdemokrater eller Saltvikscentern tycker om ditt eller datt eller vilka kandidater som ställer upp i Föglö och i Kumlinge är inte relevant för majoriteten av tidningsläsarna. Skulle varenda kommunalvalskandidat annonsera i tidningarna skulle vi drunkna i valannonser.

De som har råd och möjlighet att slå på stort och genomföra massiva valkampanjer med reklam i radio, teve, tidningar och affischer ute på gator och torg är etablerade lagtingspolitiker och partiernas frontfigurer. Vi som sitter ute i kommunerna har i stort sett inga andra sätt att nå ut till alla väljare än genom att annonsera i kommunens infoblad och genom att åka runt och lägga flygblad i postlådorna. Och nu försvann alltså den ena möjligheten.

Om man från kommunens sida anser att det blir för mycket valreklam i kommunbladet kunde man istället ha tagit beslutet att begränsa utrymmet för valreklam, genom att till exempel tillåta en helsidesannons per parti. Avslutningsvis så hoppas jag att det i framtiden framgår tydligt vilka som är tillåtna att annonsera i infobladet i anslutning till annonspriserna. Det är trots allt val igen om fyra år.

Protokoll
Skärmklipp från kommunstyrelsens protokoll 18.8.2015.

PS. Som efterforskning bläddrade jag också igenom några olika kommuners (Saltvik, Finström, Lemland, Föglö, Kumlinge) infoblad. I inget av dem förekom några valannonser. Är att inte tillåta valannonser men nog företagsannonser nån slags generell linje när det gäller kommunernas informationsblad? DS.

Är arbete ett självändamål?

Väggmålning

Skapa fler arbeten. Alla ska ha sysselsättning. Alla behöver en meningsfull uppgift. Arbete ger mening åt livet. Arbete skapar sammanhang.  Politiken genomsyras av en uppfattning om att arbete är viktigt och att arbete, eller sysselsättning, i sig är ett självändamål.

Men är det verkligen så? Om jag får i uppgift att sopa ett golv, varje dag, oavsett om det behövs eller inte, vad uppfyller vi då? Ger det mig ett sammanhang och en mening? Kommer jag automatiskt att känna att jag gör något meningsfullt enbart genom att utföra min arbetsuppgift? Knappast.

I dagens Nya Åland finns en intressant intervju med filosofen Mari Lindman, som i våras disputerade sin avhandling ”Work and Non-Work: On Work and Meaning”. Hennes åsikter om arbete tangerar svenska sociologen Roland Paulsens tankar. Roland Paulsen är forskare och har gett ut böckerna ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin” och ”Empty Labor: Idleness and Workplace Resistance”. (Jag får här inflika att jag tyvärr inte läst någondera.)

Lindman tar upp bland annat hur arbetet blir vad som dominerar våra liv och att vi ordnar och inrättar vårt liv efter arbetet. Hon är också kritisk mot downshifting-rörelsen och menar att det har blivit en livsstilsfråga där de som har gott om pengar kan dra ner på tempot och ägna sig åt att förverkliga sig själva genom sitt arbete, medan andra förblir en resurs som inte har utrymme att uttrycka sig själv. Möjligheten att styra över sitt liv, vilken sysselsättning man har och huruvida man kan förverkliga sig själv genom den är i allra högsta grad en klassfråga.

Paulsen å sin sida har fördjupat sig i frågan om motivation och så kallat tomt arbete. Han menar att många arbeten i sig är så meningslösa och monotona att de kan orsaka en så kallad boreout, en slags motsats till burnout där ledan leder till psykiskt illamående. Merete Mazzarella lyfter i sin recension av Paulsens avhandling fram flera exempel: flickan i blomsterbutiken som inte hade mer än en handfull kunder om dagen och efter ett tag gick och satte sig på ett kafé med uppsikt över ingången istället för att tvingas stå helt sysslolös i butiken. Killen på lagret som kände att hans arbete var helt meningslöst då varorna som han hanterade var av så dålig kvalitet att de ändå skulle förvandlas tills sopor snart, och där att skära upp kartonger och fylla hyllor var ett ändlöst sisyfosarbete så omotiverande att arbetskamraterna inte ens ville gå ut i solen och äta lunch därför att det skulle vara för deprimerande att vara tvungen att återvända efter lunchen. Paulsen egen fru som fick till uppgift att sortera ett arkiv med varken början eller slut men gav upp och ägnade sommaren åt att läsa Anna Karenina istället.

Tomt arbete, eller att ”maska”, kan enligt Paulsen handla om ett slags passivt motstånd mot arbetsuppgifter som upplevs som meningslösa. Han menar att det inte alls enbart handlar om arbetstagare (eller arbetssäljare om man föredrar det uttrycket) som simulerar att de arbetar, utan att många jobb idag är simulerade arbeten, helt enkelt påhittade sysselsättningar på samma vis som man hittar på sysselsättningar för långtidsarbetslösa för att ”aktivera” dem.

Ett arbete eller en sysselsättning som man påtvingas för att till exempel få arbetslöshetsunderstöd, är inte överhuvudtaget meningsfull i sig. Arbete är för de allra flesta av oss något vi gör för att vi måste, inte för att det tillför något till våra liv. Gemene hen har ingen möjlighet att downshifta eller låta livet styra arbetet istället för arbetet styra livet, eller förverkliga sig själv genom sitt jobb. Det är några få förunnat att verkligen kunna välja vad de vill sysselsätta sig med och hur de vill förverkliga sig själva. Ett arbete kan vara en meningsfull uppgift, men det kan också en promenad i skogen, att samla in pengar till Röda korset, sortera kläder på Emmaus, måla, sjunga, baka bullar och sälja på torget, gå och hälsa på gamla på ett ålderdomshem, plöja igenom alla säsonger av Lost på tre dagar eller snart sagt vad som helst vara. Och i det fallet skulle man kunna sträcka sig så långt som till att säga att ett arbete kan komma att stå i vägen för de meningsfulla uppgifterna.

Intervju med Mari Lindman
Mari Lindman, sid 1
Intervju med Mari Lindman
Mari Lindman sid 2

Källor och mer läsning:
http://www.svd.se/tomt-arbete-ar-ett-opium-for-folket
http://www.expressen.se/kultur/de-flesta-inser-nog-att-jobbet-ar-meningslost/

Psykisk ohälsa och basinkomst

Psykisk ohälsa har varit på tapeten under sommaren tack vare Nyans artikelserie och är nu en viktig valfråga för många. Jag vill föra in basinkomst i debatten.

I ett experiment genomfört i Sverige fick personer med långvarig psykisk ohälsa 500 kronor extra i månaden under nio månader. Efter ett halvår hade behovet av sluten vård minskat med 30 procent. Deltagarna uppvisade färre symtom och deras isolering minskade.

För den drabbade kan psykisk ohälsa ha ekonomiskt katastrofala följder. Den psykiska hälsan förbättras inte av att behöva strida för sin rätt till behovsprövade bidrag. Kanske blir man utan pengar en längre tid i väntan på beslut från olika instanser. Också för den som är frisk är det svårt att orientera sig i bidragsdjungeln, fylla i blanketter och redogöra för sin ekonomiska situation för främmande människor. Är man psykiskt sjuk kan det bli helt oöverstigligt.

Ansträngd ekonomi och ovisshet skapar stress och ångest också hos den som är psykiskt frisk och kan i värsta fall vara det som stjälper en över gränsen. En basinkomst på en summa som motsvarar minimilevnadsstandard skulle kunna lindra denna stress och ångest och skapa större möjligheter att styra den egna livssituationen. Människor som är trygga och känner att de har kontroll över det egna livet mår bättre. Basinkomst kan både förhindra psykisk ohälsa och hjälpa återhämtning. Med vissheten om en ekonomiskt stabil grund att stå på kan fler människor vara friska och må bra. Människor som är friska och mår bra bygger ett friskt och välmående samhälle. Det tror jag att vi alla kan vara överens om att vi vill ha.

Basinkomstdaglogon på olika språk.
Första maj är basinkomstdagen i många länder. Bilden från basicincomeday.org.

Källor: http://www.socarb.su.se/forskning/aktuellt/pengar-v%C3%A4nner-och-psykiska-problem-1.227157

Förbud mot plastkassar på Åland

I torsdags överlämnade Rauli Lehtinen och Julia Birney medborgarinitiativet för ett förbud mot plastkassar till lagtinget. Omkring 1300 personer har undertecknat initiativet vilket innebär att lagtinget måste ta upp frågan till behandling. Målet med initiativet är en landskapslag som förbjuder plastkassar i åländska butiker.

Tyvärr verkar det också, om man tittar till kommentarerna på nätet, finnas en del motstånd. Plastkassar är en så liten del av problemet, plastkassar använder man som soppåsar så de förbränns, att förbjuda plastkassar är att sila mygg och svälja elefanter, det är dåligt med förbud, folk är så miljömedvetna idag att det väljer bort plastkassar, är en del av argumenten.

För min del är det lite av en icke-fråga. Jag ser inga fördelar alls med plastkassar. Faktum är att en hel del av dem hamnar i naturen istället för att förbrännas. Det finns andra alternativ till plastkassar, som tygkassar, korgar, papperskassar, kassar av nedbrytbart material. Att plastkassar är inte är bra har diskuterats i åratal, det har tagits fram alternativ, men eftersom det inte verkar vara självreglerande så behövs uppenbarligen ett förbud för att rätta till saken.

Man får också gratisplastkassar och -påsar mer eller mindre överallt. Det är i princip bara mataffärerna som tar betalt för plastkassarna, och då gäller det bara kassarna, inte de mindre påsarna för frukt och grönt. Som före detta butiksarbetare vet jag att det är frågan om enorma mängder plastkassar som går åt. De flesta har inte med sig en egen kasse utan köper plastkassar, detta trots att det finns alternativ om man står där i mataffären utan medhavd kasse.

Går du en shoppingrunda på stan kommer du högst troligt hem fullastad med plastkassar, varav många är odugliga som soppåsar. I varje butik du besöker plockas dina varor ner i en plastkasse, utan att du blir tillfrågad om du behöver en. Antagligen hinner du inte ens tänka att du ju kan plocka ner de här varorna i plastkassen som du redan har i handen.

Och det här med att sila mygg och svälja elefanter. Ja, plastkassarna och -påsarna är en pytteliten del av all plast. Du har säkert själv märkt att din plastinsamling svämmar över av förpackningar långt innan du fyllt upp glas, papper och så vidare. Snart sagt allt är förpackat i plast idag. Många plastflaskor har ingen pant utan är värdelösa efter användning och bara att kasta bort.

I Stilla havet finns den så kallade Great Pacific garbage patch, en mycket stor mängd plastpartiklar i vattnet. Det är inte så ”enkelt” som att det är en massa flytande sopor, mycket av plasten är nämligen små partiklar som inte syns. Plast bryts mycket långsamt ner i mindre och mindre partiklar. Plastflaskor, plastförpackningar och plastkassar som hamnar i hav och vattendrag behåller förstås sin ursprungliga form i lång tid innan de börjar brytas ner i mindre delar. Dessa hamnar ofta i magarna på havssköldpaddor och fåglar, särskilt albatrossungar vars föräldrar i misstag matar dem med plast. En tredjedel av laysanalbatrossens ungar dör, många av dem till följd av att ha matats med plast.

Great Pacific garbage patch beräknas vara i storlek av 700 000 till 15 miljoner kvadratkilometer stor. Det betyder ungefär 0,4 till 8 procent av hela Stilla havets yta. Även den plast som hamnar i naturen hos oss letar sig till sist dit, på grund av havsströmmarna.

Någonstans måste vi börja, och det steget kan vara att förbjuda plastkassar i butikerna här. Ett mycket litet steg, men ett steg i rätt riktning.

Great Pacific garbage patch
All plast hamnar förr eller senare i den så kallade flytande sopön i Stilla havet. Särskilt fågelungar dör till följd av att deras föräldrar misstar plastföremål för mat. Både land- och havslevande djur kan också skadas av plast på andra sätt.

Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Great_Pacific_garbage_patch
http://www.lansstyrelsen.se/skane/SiteCollectionDocuments/Sv/nyheter/2013/Plast_Nedbrytningstider.pdf
http://www.epa.gov/osw/conserve/materials/plastics.htm

Fysisk aktivitet vs idrottsundervisning

John Holmberg, liberal lagtingskandidat, skriver i dagens Nyan en intressant insändare om Bunkefloprojektet och vikten av rörelse i skolan. Det han skriver överensstämmer med allt jag läst om motion. Att röra på sig minskar stress, ökar koncentrationsförmågan och ökar inlärningsförmågan (jag har några intressanta länkar, fråga!), utöver alla positiva effekter som motion har rent fysiskt på kroppen. För barn är det extra viktigt att röra på sig eftersom det belastar skelettet som då växer sig starkt och tätt (gäller för övrigt äldre också).

I Bunkefloprojektet hade barnen 45 minuter schemalagd fysisk aktivitet per dag i skolan, alltså jämförbart med en vanlig gymnastiklektion. Det normala är annars två tillfällen med en till två skoltimmar gymnastik i veckan, det vill säga två till fyra timmar idrottsundervisning per vecka. Som vi kan se i Johns insändare har Bunkefloprojektet haft många positiva effekter.

Nu till saken. Det finns många barn som tycker att gymnastiken är det allra värsta i skolan. Det finns många vuxna som minns skolans gymnastiktimmar med fasa. Det kan bero på att man drar sig för att duscha tillsammans med andra. Att man är den som alltid, alltid blir vald sist när det är lagsporter. Att man är bollrädd. Att man är klumpig eller har svårt att förstå reglerna. Att man som tonårstjej inte vill behöva visa sig i badkläder inför killar som annars tafsar på en i skolkorridorerna eller trakasserar en verbalt.

Att röra på sig är positivt. Gymnastiklektioner kan däremot vara negativt. Det finns många som helt och hållet slutar röra på sig då de gått ut skolan, eftersom de aldrig upplevt något positivt med det. Därför är det viktigt att det handlar om fri rörelse med valmöjligheter. Motion är allt från att gå promenader till att åka störtlopp. Om man ska ha schemalagd rörelse varje dag i skolan, vilket jag är positivt inställd till, så måste barnen få välja vilket sätt de vill röra sig på. Det bör finnas möjlighet att både ta en långpromenad och att spela fotboll. Annars blir rörelsetimmarna ännu en mardröm för många barn, och dessutom en dagligt återkommande mardröm.

Yoga
Att yoga är ett utmärkt sätt att röra på sig.

ABF Ålands diskussionskväll om basinkomst

I maj anordnade ABF Åland en diskussionskväll om basinkomst. Jag var en av inledningstalarna.

”Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister i Sverige under flera perioder på 20-, 30- och 40-talet sa så här: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Idag värderas människan efter lönearbete. Om du arbetar så är du värdefull, du är en skattebetalande, produktiv medborgare som bidrar till samhället. Om du inte arbetar, ja, då är det nog något fel på dig. Det finns ett stort socialt stigma kring att leva på bidrag. Eftersom vårt värde definieras av att vi arbetar, känner människor ofta att de tappar sitt värde om de inte har något arbete, trots att de givetvis fortfarande är samma människor. Dessutom tittar samhället snett på dig. Vad är du för en snyltare? Är du en smitare eller bidragsfuskare kanske? Varför jobbar du inte, vad är det för fel på dig? Utöver det här måste man också ofta vränga ut och in på sitt privatliv för att få mat för dagen. Du får gå till socialen och ansöka om utkomststöd och redogöra för hela din ekonomiska situation och boendesituation. Eller så går du till AMS för att få arbetslöshetsunderstöd och får en blankett där du ska skriva ”arbetslös” varenda dag i månaden.

Ofta räcker inte ens de här bidragen. Utöver behovsprövade bidrag måste många människor ändå vända sig till kyrkan eller organisationer som Matbanken för att få hjälp. Vi slår oss gärna för bröstet och tänker på hur långt vi har kommit, vilket fint välfärdssamhälle vi lever, inte alls som förr i tiden när människor fick stå och tigga med mössan i hand. Men faktum är att vi är där igen. Människor har inte mat för dagen, lever under fattigdomsgränsen och har knappt pengar att överleva på, än mindre leva. Välfärdssamhället var vad som byggde upp den relativa trygghet som vi ändå har här jämfört med många andra, men nu är det dags att uppgradera. Det är dags för välfärdssamhället 2.0.

För leva, det behöver människor också göra. Vi behöver kunna förverkliga oss själva, på vad sätt det än månde vara, för att må bra. Ett intressant experiment som på senare tid genomförts i Sverige innebar att ungefär 100 personer med långvarig psykisk ohälsa fick 500 kronor extra i månaden. Helt enkelt lite mer pengar att leva för. Resultatet var helt förbluffande. Efter ett halvår hade behovet av slutenvård minskat med 30 %.

I Finland är psykisk ohälsa den överlägset vanligaste anledningen till invalidpension. Faktum är att nästan hälften av de som beviljats invalidpension har fått det på grund av psykiska sjukdomar. För sjukdagpenning utgör psykiska sjukdomar ungefär en tredjedel och är den näst största orsaken till sjukskrivning. Experimentet som gjordes i Sverige visar att psykiskt sjuka människor faktiskt kan må bättre av att få en bättre ekonomisk situation, till och med av en så, relativt sett, liten summa som drygt 50 euro.

Och det här gäller alla människor, inte bara psykiskt sjuka. Ekonomi är en mycket vanlig orsak till att människor känner oro och mår dåligt. Ekonomi är en av de vanligaste anledningarna till gräl och slitningar i parförhållanden. Många människor lever med en ständig rädsla för att ekonomin ska krascha, för att de ska bli utan arbete eller sjukskrivna, därför att de vet att de redan nu lever på gränsen.

Dagens behovsprövade bidrag används som en piska. Visserligen får du lite pengar om du är sjuk eller utan arbete, men inte riktigt så att det räcker. Du ska rätta dig in i ledet och arbeta, helst oavsett om du kan eller inte. Men tänk om vi istället bytte ut piskan mot en morot? Om vi faktiskt gav människor möjligheten att skapa maximalt, som Ernst Wigforss sa? Om vi istället för behovsprövade bidrag hade en basinkomst, en grundtrygghet för ALLA människor.

Men vem ska jobba då, tänker kanske vän av ordning nu? Om alla får pengar bara sådär, hur ska samhället gå runt? Ja, då vill jag att ni tittar på er själva. Om du fick en summa på låt säga 1000 euro i månaden, inget krav på motprestation, skulle du då bara lägga dig ner på soffan och aldrig mer röra en fena? Nej. Människor vill vara produktiva, de vill göra saker som känns meningsfulla för dem. De vill förverkliga sig själva. För många är arbetet det som är meningsfullt. Kanske man älskar sitt jobb, eller så tycker man om gemenskapen som att ha ett arbete medför. Eller så tycker man om strukturen, den inrutade vardagen. Andra kanske inte alls tycker om att jobba eller är likgiltiga inför det, men har andra sysselsättningar som känns meningsfulla, till exempel hobbyer, som förutsätter en högre inkomst. Och så finns det förstås de som gott och väl nöjer sig med 1000 euro, de som vill syssla med andra saker än att lönearbeta och som inte tycker att en god inkomst är det viktigaste. De som vill måla, skapa, starta egna företag, skriva böcker, öppna den där lilla butiken som de drömt om så länge. Och de bidrar också till samhället. De bidrar genom att vara glada och friska, genom att må bra, genom att göra saker för andra och faktiskt, genom att bara finnas till. För vi är alla värdefulla, oavsett vad vi gör.”

 

Ernst Wigforss citat
Ernst Wigforss var socialdemokratisk finansminister i Sverige i flera omgångar kring mitten på 1900-talet.

 

Källor:

http://www.socarb.su.se/forskning/aktuellt/pengar-v%C3%A4nner-och-psykiska-problem-1.227157

http://www.sak.fi/svenska/nyheter/jag-ar-en-i-ganget-2013-12-10

http://www.ttl.fi/sv/arbetshalsoinstitutet/beslutsunderlag/mera/Documents/beslutsunderlag_4_2012_deltidssjukskrivning.pdf